Arbetet ska inte innebära att muskler och leder slits på ett onaturligt sätt, utan ska hjälpa hästen och ryttaren att tillsammans bli starkare och mer hållbara. För som jag skrivit om innan, är det verkligen rimligt att vår ridning förstör hästarna?
Inte heller är det rimligt att ridningen orsakar spänning och värk hos ryttaren, utan ska vara bra även för oss fysiskt. Alla har vi nog varit med om en ridlärare som instruerar oss att: dra bak axlarna, fram med magen och håll om!! Hur ska man kunna göra detta utan att spänna sig? Och hur får vi en avslappnad häst om vi inte är avspända och stabila i vår sits?
Att be en häst om en sak, om och om igen, som den inte klarar av, är inget som lämnar varken häst eller människa med en positiv känsla av ridningen. Därför är det viktigt att man känner sig själv och sin häst och som tränare känner sin elev och dess häst för att veta vilka krav som är rimliga att ställa. Ridningen ska vara en positiv upplevelse som stärker ens eget och hästens självförtroende!
Självklart måste man våga sig ur sin trygghetszon ibland, för att komma framåt och utvecklas, men man måste hela tiden tänka "är detta något jag tror att jag och min häst är redo för?" så att båda har en ärlig chans att lyckas med övningen.
Jag vet själv hur lätt det är att fastna i att göra en övning om och om igen, utan att lyckas. Man vill så gärna att det ska gå vägen att man glömmer att dessa misslyckanden inte leder någonvart, bara att man själv och hästen avslutar med känslan av att ha misslyckats.
Mitt bästa tips då är; avbryt övningen direkt och gör något ni vet att ni kan, och avsluta sedan för att få gå därifrån med en bra känsla. En dag kommer denna rörelse att sitta, men vi var inte riktigt redo än.
Sammy och jag har känt varandra i snart tio år, och känner varandra tillräckligt väl för att kunna undvika missförstånd för det mesta, men precis som i all kommunikation så sker det ibland och då gör vi det bästa av situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar