17 april 2010

Fantastiska häst

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar min Sammy! Vi har haft det helt underbart ihop senaste tiden. Jag har haft min prins i snart åtta år, och vi har gått igenom en hel del ihop. Sammy var väldigt reserverad och rädd när jag fick honom, men har hela tiden, om än väldigt långsamt, kommit ut ur sitt skal mer och mer.

Förra året var ett väldigt jobbigt år för mig, det började med att jag blev överfallen och rånad av beväpnade män på väg hem en natt, och sedan slog något helt fel i huvudet. (Jag kunde inte hantera en sådan händelse, då jag redan var i riktigt dåligt skick psykiskt. Hade bl.a. ätit antidepressiva sedan jag var 16 år gammal) Jag var totalt bortom all kontroll i flera månader, och var på psykakuten mer än en gång under sommaren. Till slut hade jag slagit i botten så hårt, att de enda alternativ jag hade var i princip att avsluta livet eller faktiskt börja klättra uppåt på något sätt. Jag har väldigt svaga och suddiga minnen från denna tiden, men någon gång gick jag med på att byta ut mina antidepressiva mediciner mot Eddy Bloms homeopatmediciner. Någon månad efter att jag börjat med dom så började min livslust så småningom komma tillbaka. För det har jag både mina nya mediciner, mina fantastiska underbara föräldrar, min pojkvän och såklart hästarna att tacka.
Resan uppåt var inte lätt, men det gick sakta framåt, med en del bakslag såklart. Idag, åtta månader senare mår jag bättre än någonsin, bland annat är min ångest, som varit en daglig följeslagare sedan jag var fjorton, helt borta! Det är helt fantastiskt..

Jag har velat mycket fram och tillbaka om jag skulle skriva något om detta i bloggen, och det är med darrande händer och tårar i ögonen som jag gör det. Men jag kom fram till att jag vill dela med mig lite av mina problem, för kanske kan det hjälpa någon. Även om det känns som att livet är slut och meningslöst, så finns det vägar därifrån! Och det är okej att må dåligt och att inte orka, man är lika bra ändå!
Det jag vill komma fram till är att jag utvecklats så mycket senaste halvåret, att det känns overkligt ibland. Jag har fått så mycket nya kunskaper och blivit så mycket klokare. Och det jag egentligen ville komma fram till är att det känns som att jag och Sammy utvecklats ihop. Han och jag har ett starkare band än någonsin och han har kommit ut ur sitt skal mer på denna tid än han gjort på flera år.
Denna känsla värmer i magen hela tiden, det är som att vi håller på att bli ett, Sammy och jag.

Jag och min finaste i vintras

6 kommentarer:

  1. Hej Maja! Här sitter en, som undrar om det är så här det ska vara. Om det inte är meningen att man ska ha ett LIV egentligen. En som har flera älskade djur, men inte orkar göra mer än det allra nödvändigaste med dem. Hur får man fart igen? Jag vill inte sova bort mitt liv längre. Hur gjorde du?? Hälsningar, Karin

    SvaraRadera
  2. Karin;
    Jag har frågat mig själv samma sak så himla många gånger. Allt verkar bara handla om att Överleva, inte leva. Man måste bara hålla huvudet över ytan. Jag orkade inte heller med mina djur, blev arg på mig själv för det, och så gick det bara neråt i onda spiraler.

    För mig var som sagt vändningen när jag verkligen nådde botten. Min räddning var mina föräldrar som stöttade mig genom ALLT. Helt underbara verkligen. Sedan var det faktiskt homeopatmedicinerna jag började äta. Skickade in en håranalys, och fick veta att det inte var mycket som stod rätt till i min kropp. Bl.a. är jag glutenintolerant, och obehandlad sådan kan leda till depressioner har jag fått veta. När Eddy (homeopaten) såg vad som var fel började jag få mediciner som skulle bygga upp min kropp från början. Och det har de verkligen gjort!

    Så mitt bästa tips är att göra en håranalys, och sedan behandla med naturliga mediciner, för det kan mycket väl vara så att ens kropp är i total obalans, och då är det inte så lätt att må bra.

    Kämpa på!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Otroligt starkt skrivet Maja och att berätta om tunga saker är inte lätt. Det är jobbigt att vara en inkännande och känslig individ, men lär man sig att hantera det så är det en gåva! Jag tror att det också är svårt att må riktigt bra om man inte mått riktigt dåligt. Njut av din och Sammys enighet, ni är ett sådant vackert par!

    Stor Kram
    Från en annan Karin som också tampats med ångest och ovilja till livet!

    SvaraRadera
  4. Du vet vad jag tycker så här behöver jag ej skriva några ord.

    KRAM Lena

    SvaraRadera
  5. Karin;
    Tack, vad kloka ord!

    Kram

    SvaraRadera