Igår var Sammy och jag inte alls överens. Något som händer ytterst sällan! Självklart har hästarna fortfarande inte anpassat sig helt till den nya miljön, de är lite stissiga och skriker gärna efter varandra. Igår var en sån dag då Sammy tyckte att han bara skulle spana efter de andra, och det gick bara inte att få igenom avslappning och en ärlig böjning till höger. Det var fruktansvärt frustrerande och ett par korta stunder tappade jag humöret. Dock inget extremt, så bra koll har jag på mig själv. Men jag vet att det inte tjänar något till att bli arg, och blir så besviken på mig själv när jag blir det ändå. Det kan förstöra en hel dag för mig när jag tycker att jag behandlat Sammy orättvist. Men jag försöker tänka att jag är bara människa, och hästar är otroligt förlåtande djur. Dessutom vet jag att det jag gör mot Sammy när jag blir arg (tar hårdare i tygeln eller skänklar lite hårdare en gång) är långt ifrån det som de allra flesta hästar utsätts för varje dag med "vanlig" ridning. Där är spark med skänkeln och ryck i munnen vardagsmat.
Jag tycker fortfarande inte att det är okej att tappa humöret, men som sagt; jag är bara människa!
Händer det er också ibland? Var tycker ni gränsen går?Idag ville jag undvika att vi blev osams, så jag tog bara på kapsonen och jobbade lite från marken. Det visade sig vara ett smart drag, Sammy kunde slappna av och och fick ordentligt med beröm istället för att vi inte kom överens. Skönt!
Vi är rätt bra kompisar ändå! :)
Vi är rätt bra kompisar ändå! :)
Oj vad jag kan känna igen mig. Frustrationen, den där lilla extra och onödiga skänkeln/tygeln/what ever, och det dåliga samvetet efteråt. Men jag har blivit betydligt bättre på att hålla kontroll på frustrationen. Jag vill inte vara en som överreagerar. Jag vill vara en som kan kommunicera med hästen på ett klokt sätt trots frustration i kroppen. Jag vet ju att det inte tjänar någonting till att bli arg.
SvaraRaderaNär jag åkte bil mycket i somras gjorde jag en slags "skrikterapi" i bilen, för att tömma ur kroppen på frustration innan jag kom hem till hästarna.
Nä Maja du är absolut inte ensam. Och så ledsen man blir, just för att man vet hur onödigt det är och vad dumt det blir.
SvaraRaderaMen som du säger. Man är inte mer än människa. Tyvärr är det ofta svårt att tänka så när man är i situationen. Istället följer den oundvikliga ångesten.
Jag själv behöver jobba mycket på att inte ha så höga krav på mig själv och jag tror faktiskt att detta leder till att man blir bättre på att hantera situationer som denna. Precis som att när man inte har så höga krav på ridningen så går allt mycket bättre och till och med snabbare. Paradoxalt men sant, tror jag iallafall.
Du och Jag och många andra behöver nog träna på att inte vara så hårda mot oss själva. Vara vän med sig själv. Detta är dock lätt att veta, tänka och säga när man är klok men ändå väldigt svårt att genomföra i dessa kritiska situationer. Vi får öva!
stor kram!