Hästetik - att dra sin gräns

Etik - den förståndiga reflektionen över rätt/orätt och gott/ont.

För mig är det mycket viktigt att vi människor har en tanke bakom det vi gör, vi måste alltså ha både etik och moral, inte enbart moral. Om vi tvingas tänka till innan vi handlar så fattar vi ofta ett annat beslut än det som först faller sig naturligt. Själv har jag lätt att överanalysera allt jag ska göra vilket istället kan gå till överdrift, men jag är glad att jag har den förmågan då den fått mig att utvecklas mycket på många områden.
Om man bara gör saker av gammal vana kommer med största sannolikhet inte att förändras, men förändring är för mig något positivt som vi ständigt bör sträva efter, eftersom det leder till utveckling. Det behöver inte vara några världsomvälvande förändringar, men att fastna i samma hjulspår utan att ifrågasätta något är inte utvecklande.

Dessa tankar tillämpar jag inte minst i min hästhållning och ridning, där jag ständigt försöker utvecklas genom att ifrågasätta mig själv och gamla, förlegade synsätt. Som jag tidigare varit inne på så kan vi hästmänniskor aldrig komma ifrån att vi gör våld på hästens natur genom att ha dem i fångenskap och rida på dem, men för mig handlar det som ni vid det här laget vet att göra så lite våld som möjligt på dess natur, utan att för den skull behandla dem som vildhästar.
Alla måste vi dra vår egen gräns för hur mycket våld vi tycker det är okej att göra på dessa flock- och flyktdjur för vårt eget höga nöjes skull.
Jag vill kunna rida på mina hästar men bär alltid med mig att det inte är något hästen valt, vilket gör att jag måste anpassa mitt sätt att rida och vara efter detta. Jag anser då att jag har en skyldighet mot hästen, en skyldighet att inte utsätta min häst för situationer han inte kommer att klara av, att inte bruka psykiskt eller fysiskt våld mot hästen och att göra ridningen till en positiv, stärkande upplevelse.
Min gräns för hur jag kan behandla mina hästar med gott samvete innebär alltså att jag rider enligt dessa riktlinjer ovan, jag låter dem vara ute dygnet runt och jag skor dem inte.

Att kunna ifrågasätta saker och ting kräver kunskap, nyfikenhet och en strävan efter utveckling. Jag har genom att ha haft mina hästar skodda och på box insett att det finns bättre alternativ och öppnat mig för den världen, hur jobbigt det än var att omvärdera allt jag tidigare trott att jag kunde om hästar och på nytt lära mig om ridningens och hästhållningens positiva och negativa effekter på hästarna.
Jag dömer ingen som väljer att ha sin häst på annat sätt än mitt, men som jag tidigare skrivit så är det viktigt att man har en tanke bakom och förstår konsekvenserna av sina val. Därför önskar jag också att ingen ska döma mig för de val jag gjort med mina hästar och att andra ska ha i åtanke att jag har erfarenhet av både den traditionella och den mer kontroversiella hästhållningen och ridningen och därefter gjort mitt val.

Så var går då gränsen för hur vi får behandla våra hästar? På det stora hela handlar det för mig om att om hästen på något sätt tar psykisk eller fysisk skada (såsom exempelvis ryggproblem, skador i munnen, ridrelaterade hältor eller skador eller kroniska hovbesvär) av vår ridning eller hästhållning har vi gått för långt. För långt i avseendet att låta vårt ego styra över en annan levande varelse för vårt höga nöjes skull. Mitt budskap till alla som vill lyssna är att våga ifrågasätta, våga utvecklas och våga gå emot strömmen. Att hitta sitt eget rätt och fel och sin egen gräns handlar om att lyssna på sitt hjärta.
Var går eran gräns?