När jag står utanför fönstret hör jag min katt Mira jama någonstans ifrån. Jag hör även en av stallkatterna, Molly (Miras mamma) någon annanstans i mörkret. Jag skrittar iväg mot hållet som Miras jamande kommer ifrån, rider en bit, stannar, och hör att ljudet nu kommer bakifrån. Jag skrittar tillbaka, tittar upp, och ser Mira sitta högst upp i ett träd. (Det är inte första gången det händer..) Jag skrittar då tillbaka till huset och frågar pappa om han kan klättra upp och ta ner henne.
Jag går sen till gårdsplanen och börjar rida, tills pappa ropar: "Det är ju inte Mira i trädet, det är Molly!" Jag som visste att det var Mira som var där först förstod snabbt att det nu var två katter i trädet. Två katter som, trots att de är mor och dotter, inte alls tycker om varandra. Det dröjer bara några sekunder innan vi hör morrande och fräsande från trädet och jag får hjärtat i halsgropen med tanke på den historia jag har med skadade och avlivade katter.
Pappa lyckas dock jaga ner Molly och nu återstår bara att locka ner den skärrade Mira som nu sitter ännu högre upp i trädet. Pappa försöker länge men till slut får jag klättra upp kanske fyra meter, och då vågar hon komma till mig. Jag får tag på henne och klättrar ner med ett stadigt tag om nackskinnet för att undvika en hoppande katt högst uppifrån trädet.
Det var vårat lilla drama för kvällen, alla inblandade mår nu bra, men Miras och Mollys relation har knappast förbättrats..
När allt var över hoppade jag upp på Sammy igen och fortsatte där jag slutade innan kattjakten. Det gick riktigt bra, men underlaget var jobbigt, tyckte Sammy, som såklart ändå gjorde sitt bästa. Vi fick till ett par riktigt fina samlingar åt båda hållen, på nästan helt hängande tygel!
Lilla Mira
Bjuder på en bild på Casper också.Hahaha! Han är störtskön den katten.
Haha, kul läsning! Kan man koppla detta till min "katter är psykopater"-teori? :P
SvaraRadera