Dagen efter red jag för mamma, för att få lite hjälp. Då tog jag istället på boots så att vi kunde rida på gårdsplanen, som har ett väldigt mycket bättre underlag än den upptrampade gräsmattan.
Jag började med att visa hur mycket svårare han har att släppa efter i höger varv än i vänster, och hon tyckte sig se att det satt i nacken. När hon sa det så kände jag att det mycket väl kunde stämma, så jag klämde och kände på nacken. Mycket riktigt var han mer spänd i vänstersidan av nacken, och då är det klart att det är jobbigt att sträcka sig framåt neråt till höger.
Det var jätteskönt att komma till insikt om detta, jag kanske inte är en så dålig ryttare trots allt! Och med lite massage och stretching av nacken tror jag det blir folk av Sammys högersida också inom en snar framtid!
Ja Maja, vad ska jag annat göra än att säga att jag känner igen mig. Perfektionist och otroligt höga krav på mig själv men även också ibland orimliga krav på min hästvän. Det blir så mycket lättare när man förstår varför. Just nu är jag i ett läge där jag tyvärr förstört Canelas förtroende för mig till viss del genom att bli irriterad och för krävande. Hon är en så otrolgit känslig häst och inget fungerar då. Men nu varje gång vi ska göra något och hon blir sådär stressad (som hon blir när hon är osäker på mig) så är det som att få en käftsmäll för att jag varit en dålig vän och ledare för henne. Vilket gör det svårt att bryta. Att känna sig dålig är så frustrerande och jag hoppas att vi kommer över vår tröskel snart. Vill vara ett team igen och känna att hon vill följa mig och göra saker med mig. Hoppas motståndet försvinner!
SvaraRadera